USA-dagboken VIII: Äventyrdags!

Nu struntar jag i den kronologiska ordningen, men det gör inte så mycket. Så blir det när man inte avrapporterar kontinuerligt. Jag fuskar faktiskt lite, för förra inlägget skrev jag i luften mellan Chicago och London. Och detta skriver jag i väntan på nattåget på Arlanda. Retroaktiv USA-dagbok it is.

Innan vi åkte ut och campade (som ni kan läsa om i förra inlägget) så spenderade vi hela fredagseftermiddagen på nöjes- och vattenparken Michigan Adventure. Vädret var behagligt, solen stekte på lagom mycket (tillräckligt för att mina oskyddade, icke insmorda axlar skulle få en svidande bränna) och vi hade en riktigt trevlig eftermiddag tillsammans med min gamla värdbror Brian, hans fru Cheryl och deras barn Kyle (8) och Carley (5).

Roligast var vattenattraktionen Funnel, vilken man satt fyra (jag, Johanna, Brian, Kyle) i en rund gummiflotte som först åkte sakta genom en mörk tunnel, för att sedan gå tvärt rakt ner i ett duktigt magkittlande fall – särskilt om man som jag hade turen att åka baklänges – och till slut och opp och ner längs med kanterna i en stor strut. Det kanske är lite luddigt förklarat, men svalkande och roligt var det.

Vi prövade även ett par berg-och-dalbanor som bjöd både på loopar och korkskruvar samt höga hastigheter. Inte lika extrem-mega-häftigt som Ceder Point, vilket jag besökte för tre år sedan (så jag kan anse mig vara ganska härdad), men nog för att göra undertecknad lagom fnittrig och yr i bollen. Vi avslutade dagen med en All You Can Eat Backyard Barbecue med rökiga revbensspjäll, hamburgare, kyckling, coleslaw, fruktsallad och glass, samt ett par till åk med magen full av gott. Kändes sådär.

Men det var en lyckad dag trots allt. Mycket lyckad. Vid stängningsdags delade vi på oss. Brian och Cheryl tog med sig barnen hemåt och jag och Johanna åkte mot Ludington full av campinganda. Och hur det gick vet ni redan.

USA-dagboken VII: Camping i Ludington

Stranden i Ludington.

Om början av resan gick i storstädernas tecken, så avrundades den definitivt med motsatsen. Med en hyrd, röd Chevy åkte vi vår sista helg på amerikansk mark ut i den michiganska obygden vid Lake Michigan, på delstatens västra sida, tre och en halv timme från Detroit.

Målet hette Ludington och stället är känt för ett: sin fyr, och två: sina sandduner och fina stränder. Och vi bestämde oss för att smaka på naturen ordentligt genom att tälta. Så med ett lånat tvåmannatält, en luftmaddrass, sovsäckar och kuddar kissade vi ut vårt lilla revir för 22 dollar natten på campingplatsen Cartier Park. Vi kom till campingen sent på fredagskvällen (dagen hade spenderats på nöjes- och vattenparken Michigan’s Adventure, mer om det en annan gång), men trots totalt mörker och trots avsaknad av vildmarks- och rigga-tält-kunskaper var boningen up n’ going på mindre än en kvart.

Trevliga grannar hade vi också. På ena sidan i alla fall. De bjöd oss på bratwurst med bröd vid deras lägereld. Så vi stannade uppe en stund och pratade med denna trio amerikaner som var i trakterna för någon sorts kubbturnering (eller tja, inte kubb då, men något liknande, kommer bara inte ihåg namnet) nästkommande dag. Man har olika intressen...

På andra sidan var det dock rödnackar/huliganer/grottmänn som härjade och förde oljud långt in på natta när hederligt, borstat folk försökte sova. Rapar, skrik och genomträngande skratt i olika tonarter slutade inte förrän det började regna omkring tre på morgonen. Då tog ihärdigt smatter mot tältduken över istället.

Och regnet, det höll i sig.

Vi låg och tryckte i tältet fram till sen eftermiddag nästkommande dag. Deppade. Men just när vi trodde att hela campingturen skulle regna bort så klarnade det. En sak ska man ha klart för sig när man semestrar i Michigan: vädret skiftar ständigt, och snabbt. Innan det mörknade begav vi oss ut till den berömda fyren och knäppte några kort.

Kvällen blev precis som man vill att en kväll ute i det vilda ska vara. Stjärnklar, varm och behaglig. Vi lyckades (efter ungefär en halvtimmes försök) få fjutt på en alldeles egen lägereld, där vi gjorde våra alldeles egna, underbart smaskiga s’mores. S’mores består av tre ingredienser. Kex, choklad och marshmellows uppvärmda över öppen eld. Chokladen går ovanpå den ena kexhalvan, sedan går den varma marshmellowsen mellan chokladen och den andra kexhalvan.

Jag och Johanna satt vid elden inpå småtimmarna. Mös och pratade. Andra utspridda lägereldar kastade varma, trygga sken runt omkring oss, så yxmördare kändes ganska avlägsna. Sneglade bort mot kyrkogården som låg bakom staketet ett stenkast bort. Tänkte och spekulerade kring spöken och oknytt. Campingidyll nummero uno.

Det klara vädret höll i sig till nästa dag, så vi bestämde oss för att ta bilen ut till sanddynerna och stranden. Jag vet att Michigan emellanåt kan bjuda på underskön natur, men DETTA hade jag inte förväntat mig. Stranden sträckte sig långt, långt bort, och bortsett från en far med sin dotter var vi ensamma med sandkorna mellan tårna. Fridfullt och otroligt vackert.

Sen tog vi vårt pick och pack, tackade och bockade för den fina helgen, och begav oss tillbaka österut igen.

USA-dagboken VI: Mat och materialism

På campuset i Ann Arbor (klicka för större bild)

Förlåt mig för tystnaden. Trådlöst internet är en modern lyx som vi inte har unnat oss under den senaste tiden. Kanske en klen ursäkt, för det är inte speciellt svårt att hitta zoner där man gratis kan koppla upp sin lilla datormaskin - McDonald’s och Starbucks finns etablerade vid varenda jäkla gatuhörn - men ibland tar man sig helt enkelt inte tid.

Eller så tar annat upp tiden. Som att äta mexikansk mat (i synnerhet på vårt favoritställe Chili’s som vi besökt fyra gånger de senaste två veckorna). Äta glass. Äta kakor och popcorn. Oj, som vi har ätit. Men nu så. Nu, mellan tuggorna, tar jag mig tid. Nu sitter jag på Starbucks i Ann Arbor med en frappuccino på bordet framför mig och datorn i knät. Det är ju det minsta jag kan göra för er där hemma.

Vi har spenderat en hel del tid i Ann Arbor. Min vän Tony bor som sagt här, i ett hus tillsammans med åtta andra studenter. Vi sov över där ett par nätter, i ett för sommaren tomt rum innehållandes en säng, ingen ventilering och massvis med skräp och dammråttor. Men en soptipps charm gör såklart inget ont när sällskapet är trevligt.

Ann Arbor är en väldigt liberal och tillbakalutad stad. Det har förstås mycket att göra med att det är en enorm studentstad, University of Michigan är ett av USA:s största och bästa universitet, och atmosfären är faktiskt inte helt olik den i San Francisco. Ett liberalt näste där konservativa republikaner icke gör sig besvär. Det har blivit en hel del shopping såklart, dollarn står fortfarande i kronans favör, men i Ann Arbor blev det inget mer än en bok på Borders och en gul t-shirt med texten ”Michigan” (för University of Michigan) över bröstkorgen.

Jag har för övrigt slukat böcker sedan ett tag tillbaka. Patient 67 (Shutter Island) var färdigläst nästan innan vi hann landa på amerikansk mark och Snabba Cash följde tätt därefter. Boken jag köpte på Borders är Mass Effect: Ascention och baseras på TV-spelet Mass Effect. Jag vet, det är nästan äckligt nördigt, men till mitt försvar så kan jag meddela att den är väldigt välskriven och spännande. Jag läste föregångaren Mass Effect: Revelation för någon månad sedan, och fastnade för författarens stil.

Förutom nördlitteratur har det bland annat inhandlats Ralph Lauren-tröja, gubbkeps av samma märke, loafers, nya Nike-sneakers, nya löpskor tillsammans med ett så kallat Nike+ chip (ett chip man stoppar in i sulan på skon som sedan håller reda på brända kalorier och hur långt man sprungit och sedan skickar infon live till iPoden) och en del fint till Johanna; Coach-väska, Coach-plånbok, iPod Nano. Våra materialistiska sidor är tillfredställda och glada.

Och i helgen så åkte vi ut på en campingtur till Ludington som ligger tre och en halv timme nordväst om Detroit. Men det, och mer som jag glömt prata om, får vänta till nästa gång. Har en tid att passa. Det vankas nämligen baseballmatch ikväll. Detroit Tigers mot Chicago White Sox. Vi håller tummarna för fullsatt arena och en spännande match.

USA-dagboken V: The Midwest

Ett ypperligt ställe i Ann Arbor att införskaffa blaskig, amerikansk öl samt tilltugg.

San Franciscos backiga gator ligger nu bakom oss. Hela västkusten för den delen. Nu är det the Midwest som gäller. Chicago - vi börjar där.

Vårt flygplan lyfte kring midnatt från San Francisco, tisdag/onsdag förra veckan. En flygning på fyra timmar, ge eller ta några minuter, plus en tidskillnad på plus två timmar gjorde att vi anlände omkring sex på morgonen i Chicago. Tog tåget från flygplatsen in mot de centrala delarna där vårt hotell låg. Travelodge. Ganska sunkigt ställe än en gång. Men billigt, centralt och funktionellt. Än en gång. Det är så vi prioriterar.

Vi som var vana vid ganska ljummet väder från San Francisco, med sin nedkylande dimma som gjorde att det aldrig var över 21 grader celsius, inte sällan lägre än så, fick en smärre värmechock när Illinois tunga, fuktiga sommarvärme plötsligt slog till. Hett, svettigt, klibbigt. Skönt. Riktig sommar. Perfekt för att svalka av sig med ett stort glas isté (som vi gjorde vid Chicagos kanalpromenad), eller ett ännu större glas jordgubbslemonad (som vi också gjorde, lite senare, vid Chicagos version av The Cheesecake Factory). Och ja, som ni förstår är The Cheesecake Factory tjockt med smarra. Tvång på att besöka det när tillfälle ges.

Steve, som var Johannas värdpappa när det begav sig, mötte upp oss i Chicago tillsammans med hans vän Jeremy. Vi promenerade längs med The Magnificent Mile (jag ville mest ta bilder medan Johanna genast sprang in på Tiffany med något glittrande i ögonen), kollade på VM-fotboll i en sportbar (vi missade inte en match trots att vi var och är på resande fot), besökte Navy Pier när det mörknade, beundrade Chicagos imponerande skyline by night, åt äkta Chicago-pizza och tog oss ett par sällskapliga förfriskningar. Drygt två dagar stannade vi i stan. Häftigt ställe tillika klassisk, amerikansk storstad. Så nu har vi varit nära både där Al Capone verkade – Chicago – och satt i fängelse, Alcatraz.

Efter en intensiv vistelse i Blackhawks-land vankades det bilresa hela vägen till Ann Arbor i Michigan, som ligger strax utanför Detroit. Här ligger det högt aktade University of Michigan, som har 120,000 fans på läktaren varje match när deras amerikanska fotbollslag spelar. Härifrån härstammar även det legendariska loppet The Naked Mile. Och så studerar min käre vän Tony här. Som vi faktiskt sov över hos inatt.

Han bor alldeles vid campuset, så jag och Johanna kraschade i ett ledigt rum efter en lång natt tillsammans med gamla kompisar från High School-tiden. Trevor, Viktor och deras kompis David kom över. Bud light, chips och TV-spel. Verkligen hur trevligt som helst. Trevor återberättade en historia som tydligen blivit legendarisk i Livonia-området, om när jag under en fotbollsmatch olyckligt nog lyckades skicka en snubbe till sjukhus, genom att skjuta en frispark rakt i nyllet på honom. Sträckt vist. Klockren träff. Han var helt borta. Låg på marken och pratade goja. Ambulansen kom. Sen såg vi inget mer av honom. Blotta minnet fick oss att flabba tills magmusklerna brände.

Lade oss omkring halv fem på morgonen, efter att ha avrundat tillställningen med en underbar skapelse gjord av pepperoni, tomatsås och massvis med ljuvlig ost från det lokala, nattöppna pizzahaket.

Just nu stannar vi hos Johannas värdföräldrar Steve och Mimi, och hon är naturligtvis jätteglad över att se dem. Jag har också träffat mina amerikanska familjemedlemmar. Monica, Carl, deras son Brian och hans fru Cheryl, deras barn Kyle och Carlee. Underbart att se dem igen. Verkligen något alldeles speciellt, särskilt eftersom det var tre år sedan senast.

Det finns så mycket att skriva om. Det är fantastiskt kul att vara tillbaka i USA. Men det här får duga för tillfället. Vi hörs igen om ett par dagar.

USA-dagboken IV: Mot Redwoodskogen!

Liten tjej, stort träd.

När jag lämnade er förra gången så hade jag redogjort för fredagen och lördagen här. Det naturliga blir då för mig att berätta om söndagen nu. Och det ska jag göra.

Jag tror att jag aldrig har cyklat så långt i ett kör som vi gjorde i söndags. Vi plockade upp våra hyrcyklar ett par kvarter från Fisherman’s Wharf. Riktigt bekväma åk med stora sadlar och lätta att trampa. Bra det, för den kommande turen skulle visa sig bli nog utmanande ändå. Hade jag haft min egen cykel som jag köpte av grannen mitt emot för 200 spänn, med vint bakhjul, en sadel som sitter som en stringtrosa och obefintliga bromsar hade jag antagligen varit på väg hem i en kista just nu.

Vi satte iväg längs med vattnet mot vårt första delmål; Golden Gate-bron. En ganska komfortabel sträcka med endast en stigning mot slutet som fick det att bränna i låren bara en aning. Den berömda dimman hade svept in över vattnet och invaderade aggressivt den röda stålkonstruktionen. När vi startade var himlen klarblå, men nu täcktes den plötsligt av kall, grå fukt. Jag hade uppenbarligen överskattat det kaliforniska vädret – jag hade bara en kortärmad tröja och shorts på mig – medan Johanna var lite mer förutsägande som hade satt på sig en huvtröja.

Så cyklade vi över bron.

På andra sidan lättade dimman nästan med detsamma, solen sken återigen och det var nästan enbart nedförsbacke hela vägen till Sausolito. Skönt. Väl framme parkerade vi cyklarna, vandrade runt i den lilla staden, tittade oss omkring, åt lunch och sedan, efter en timme ungefär, fortsatte vi vår utflykt. För Sausolito var inte slutmålet, o nej. Vi skulle vidare mot Muir Woods. Och nu började utmaningen på allvar.

Efter att ha cyklat förbi stadens omtalade husbåtarna började det ganska snart gå uppför. Och uppför. Och uppför tills låren skrek efter nåd. Vi gav ingen nåd. För vi fortsatte uppför. När vi nådde toppen så var det återigen dimma. Den rusade ganska dramatiskt tillsammans med vinden. Sen började vi vår resa nedåt mot skogen. Betydligt roligare än att trampa i motlut. Nu åkte vi och våra cyklar nästan lika snabbt som bilarna vi delade väg med.

Så var vi äntligen framme. Muir Woods, känd för sina enorma Redwood-träd. Här stannade vi i ungefär två timmar och beundrade den fantastiska naturen. Så värt allt trampande. Det är svårt att beskriva den med ord. Overklig och trolsk är nog det närmaste jag kan komma. Men det måste upplevas på plats.

Efter lika mycket uppför, uppför, uppför som förut, och bra nog även lika mycket nedför, så var vi framme i Sausolito igen. Därifrån tog vi med oss våra kära cyklar på färjan tillbaka mot San Francisco. Även resan tillbaka bjöd på ett fantastiskt sceneri då man från vattnet verkligen kunde se hur dimman välde över kullarna på ett alldeles unikt sätt. Vi åkte förbi Alcatraz för att till slut gå i land vid Pier 1.

Sammanlagt så hade vi cyklat och gått över 40 kilometer.

Sen åt vi på Burgermeister.

För det var vi värda.

USA-dagboken III: Vi har gått, långt

Sexig man med Alcatraz i bakgrunden.

Vi har nu varit här i San Francisco i fyra nätter, fem dagar. Det är dagen efter den 4:e juli, Independence Day, USA:s nationaldag. Vi sov igenom fyrverkerierna som satte igång omkring halv tio nere vid hamnen. Konstigt, kanske ni tycker, att missa ett sådant spektakel när man har chansen att delta. Men hade ni haft våra vader och lår och huvuden, så skulle ni förstå. För igår cyklade och gick vi över fyra mil. Men en sak i taget.

I fredags så var det promenaddag. Promenaddag och biokväll. Promenaden började vid hotellet som ligger alldeles intill China Town-porten. Och innan jag fortsätter prata om promenaden så ska jag berätta lite om hotellet. Det drivs av kineser och ligger som sagt alldeles intill portalen till Amerikas största, kinesiska bosättning. Bara ett par kvarter från stadens hjärta Union Square och cirka 20, 25 minuters rask gång till de kända pirarna med sina sjölejon och shoppingstråk. Mycket bra läge, för ett mycket överkomligt pris. 65 dollar natten. Som hittat.

Men då får man även rum med en skum, lite unken lukt och fönster tunna som papper, så att man under nätterna kan höra sirener, bråk och luffare som pratar med sig själva, som om man vore där, nere på gatan. Hade det inte varit för att vi använder så mycket energi under dagarna hade det nog varit svårt att somna utan öronproppar eller ett stycke redigt, kokt stryk.

Promenaden var det, ja. Vi vandrade från hotellet och ner till Pier 39 med alla sina butiker och Fisherman's Wharf. Sedan gick vi längs vattnet i riktning mot Palace of Fine Arts, en imponerande och majestätisk byggnad i romersk stil. På vägen beskådade vi drömmande alla otroligt fina hus med stora fönster och skyhögt i tak. Efter att ha suttit ner en stund fortsatte vi upp och ner för Pacific Heights böljande gator, förbi University of California och sedan skar vi igenom den östra kanten av Golden Gate-parken, där vi slutligen satte oss ner på en bänk och avnjöt fem äldre herrars rytmiska trumspel i solskenet.

Det är ganska långt, det. Så det var med ömmande fötter vi fortsatte vår vandring genom Haight-Ashbury. En klassisk stadsdel som hade sin prime-time när hippierörelsen var som starkast i slutet av 60-talet. Flummarandan lever kvar än idag, och vi stötte på allsköns livsnjutare vid nästan varenda gathörn.

Strax efter så sade fötterna stopp. Vi hoppade istället på närmaste elbuss som tog oss tillbaka mot de centrala delarna av stan. Där belönade vi oss själva med en middag som bestod av quesadillas och cheesecakes på berömda The Cheesecake Factory, uppe på Macy's tak. Vi avslutade kvällen med ett biobesök, och såg Eclipse på gigantoskärm modell über. En helt okej film, särskilt i jämförelse med den ganska ruttna föregångaren New Moon.

Sen sov vi som stockar.

Tills vi i lördags klev upp i ottan för att kolla på Tyskland-Argentina. Tog en rapp promenad till Pier 39 där vi åt frukost på en sportbar medan vi kollade på matchen. Glädjen var stor när der Mannschaft fullständigt krossade argentinarna. Efter slutsignalen joggade vi tillbaka längs med vattnet, förbi Transamerica Building och tillbaka till hotellet. En lagom morgonrunda på ungefär 25 blygsamma minuter.

Resten av dagen gick i shoppingens tecken. Eller ja, det blev mycket fönstershopping och ganska lite verklig shopping, men jag blev i alla fall en stickad tröja rikare och Johanna införskaffade en hoodie och en söt, blå klänning.

Och igår cyklade vi över Golden Gate-bron, till Sausolito och vidare mot Muir Woods. Men mer om det i nästa inlägg.

USA-dagboken II: Världens godaste hamburgare

Jag berättade inte allt i det första inlägget. Eller ja – jag kan aldrig berätta allt – utan bloggen är naturligtvis en kort sammanfattning om vad som händer, men jag hoppade över en händelse av största vikt.

Jetlaggad och tröttare än någonsin (mycket tjat hittills om trötthet, jag vet) hann vi ändå med en sväng på stan för att äta en bit mat. Innan vår resa hade jag scoutat lite hamburgerhak. Burgermeister heter ett av dom, och ligger på Columbus Avenue alldeles vid Sankt Peter-kyrkan, ett stenkast från landmärket Coit Tower.

Herre min Gud, säger jag bara. Jesus Kristus! Mama Mia! Chuck Norris!

Vilka burgare alltså. Perfekt mediumstekt nötkött mellan två saftiga bröd, magisk BBQ-sås, cheddarost, bacon och lökringar. Serverades med otroligt goda, skruvade chili fries toppad med finhackad rödlök, samt sallad, tomat och saltgurka på sidan. Munngasm.

Godare hamburgare har jag aldrig ätit. Och jag har ätit ganska många.

Burgermeister, jag älskar er.

USA-dagboken I: Så är vi igång

Ett enormt fönster med utsikt över Hötorget.

Allt började med en tidig tågresa ner till vår huvudstad i onsdags. Eller ja, allt rullade egentligen igång under tisdagen, då vi bar flyttlådor hela dagen, monterade ner en enorm bokhylla, kånkade ut en soffa och gjorde allt vad en flytt innebär. Ni som har flyttat själva vet att det är en del att stå i. Det är betydligt roligare att flytta in än att flytta ut, och nu tillbes husgudarna Chuck Norris och Darth Vader för att vi ska lyckas hitta något att flytta in i nere i Stockholm, om sisådär en och en halv månad när denna resa är över.

Efter lite hederligt kroppsarbete följde en grillad mastodontmiddag hos mina föräldrar. Och sen packning. Jag och Johanna var inte i säng förrän vid halv två-snåret, vilket kanske inte var det mest optimala då vi var tvungna att studsa upp tre timmar senare igen för att åka till tågstationen.

11:00 på förmiddagen var vi framme i Stockholm. En heldag att spendera innan resan skulle fortsätta, så efter att vi lämnat bagaget på vårt hotel Rica vid Hötorget begav vi oss ut. Vi hade planerat att bevandra Söders höjder, gå till Vasamuseet och kanske göra något annorlunda, bara för att komma ur den sedvanliga Drottninggatan/Gamla Stan-lunken. Men ganska omgående släpptes alla krav. Tröttheten slog till. Vår vandring styrdes istället mot Skeppsholmen, förbi restaurangbåten Af Chapman och till en träbänk där vi hade utsikt över Stockholms slott på vår högra sida, Djurgården och Gröna lund till vänster och Södermalm rakt föröver. Solen stekte och varma vindar fläktade skönt.

Vi lade oss ner och bara var. Det var näst intill perfekt. Hade det inte varit för en snubbe som rockade galonisar och en tämligen högljudd högtryckstvätt i bakgrunden hade det var just det. Perfekt.

En välbehövlig och lång vilostund senare, samt en microvärmd, smaklös och onödigt dyr kycklingburrito till middag på Taco Bar i Gamla Stan, och vi var tillbaka på hotellet. Ett hotell som snällt nog uppgraderat vårt boende eftersom vårt tänkta rum inte var färdigt när vi skulle checka in. Istället fick vi en takvåning med ett enormt fönster som vätte mot Hötorget. Mysiga kultserien Twin Peaks fick vagga oss till söms.

04:40 morgonen därpå väcktes vi med en frukost till rummet. En dusch senare och vi var redo att åka till Arlanda för att hoppa på planet mot San Francisco. En lång resa, men i sällskap med Johanna och boken Patient 67, förlagan till DiCaprio-rullen Shutter Island, flög ändå timmarna förbi på mer än ett sätt. Hann läsa nästan 300 sidor av boken. Mörk, ruggig, spännande. Smart om människans mentala ohälsa och med ett välavägt tempo.

Duns. Så landade vi på Kalifornisk mark. Tredje gången för mig, första gången för min hjärtevän. Jag ser fram emot att visa henne de delar av San Francisco jag känner till, och upptäcka nya saker tillsammans. Och om tiden här tänkte jag försöka blogga minst en gång om dagen. Kanske inte så långa inlägg, men så ni där hemma iallafall får en liten inblick i vad vi sysslar med. Om 40 minuter serveras frukost, och senare bär det av mot The Cheesecake Factory och Fisherman’s Wharf. Vi hörs.

Svärmorsdrömmen

Kolla bara på honom. Kolla! Mitt inne i en läspning och allt. En sann svärmorsdröm. Bra matlagnings-TV gör han också. Mys i sin renaste form, den där Oliver. Även hans nya show, "Jamies Amerika", gillar jag. Ett av mina favoritprogram just nu. Smaskigt krubb blandat med intressanta människoöden. Bra grejer.

Under min tid som spelskribent var ett av mina första textuppdrag att recensera Jamie Olivers alldeles egna spel till Nintendos bärbara konsol DS. Det var inte alls lika bra. Här är texten.

Laga mat. Det finns få aktiviteter som är så essentiella för människan. Utan mat dör vi. Utan riktigt god mat, blir livet ofantligt mycket tråkigare. För vad vore livet egentligen, utan en bit lagom stekt kött, friterad potatis och en greksallad med extra mycket fetaost? Jo, just det - tråkigt. Tråkigt, tråkigt, tråkigt och allmänt värdelöst.

Själv är jag rätt så oduglig i köket. Mina kunskaper sträcker sig inte mycket längre än till att koka pasta, fixa en snabb pytt-i-panna och göra i ordning varma mackor. Under högstadietiden hade jag ett svagt godkänt i världens egentligen lättaste ämne. Hemkunskap. Jag vet inte, men misstänker att det bottnar sig i min och en klasskamrats köttgryta som efter noggranna förberedelser till slut smakade billig cigarr. En sönderbränd kastrull och en cigarrgryta av högsta rang blev alltså resultatet, som vi sedan sålde till Nordkorea som biokemiskt vapen. Rena, rama cellgiftet. Fröken var nog ganska snäll ändå som gav mig godkänt...

Det är alltså med dubbel tvekan jag matar min lilla dubbelskärmade vän med What’s Cooking with Jamie Oliver. Dels för att jag är en högst medioker kock, och dels för att ett spel signerat Jamie Oliver kanske inte står högst på min spontana vill-spela-lista, mitt i en stark spelhöst. Men likväl en bra chans att kanske lära sig något nytt. För vem om inte tantfavoriten Jamie Oliver passar bättre att lära ut en odugling inom matlagningens ädla konst?

Flashiga närbilder på mys-Jamie och läckra maträtter attackerar mitt nylle. Blir genast lite hungrig (på maträtterna). ”Good morning, let’s have some breakfast!” säger Jamie inifrån en burk. Ljudkvalitén är inget att hurra för, märker jag direkt både på den intetsägande musiken och burk-Jamie. Klockan är bara strax över midnatt, så jag känner inte för frukost (spelet använder sig av din konsols klocka, och mästerkocken själv tycker att 00:17 är en lagom tid för lite frulle).

Hoppar istället vidare till utmaningsläget. Startar en utmaning där jag i ett 3D-kök ska laga blåbärpankakor på sju minuter blankt. Med heta features som Hälla Mjölk i Plastbunken, Tillsätt Mjöl och Ägg och Vispa med Träsleven tröttnar jag ganska snabbt. Är det här någon sorts matlagningssimulator? Vem vill laga mat i ett spel? Vem vill laga mat man sedan inte får äta (inte jag, men jag måste)? Frågorna är oändliga, svaret är detsamma: What’s Cooking with Jamie Oliver är totalt meningslöst som spel.

Jag tänkte först att det kanske skulle vara några käckt ihopsatta minispel med matlagning som tema. Typ, Wario Ware fast med hoppande gurkor och brittisk accent. Eller nåt. Alldeles för högt ställda förväntningar visar det sig, för istället kastas jag bokstavligen in i en diskbänksrealism tråkigare än en söndag med ingenting att göra.

Kikar vidare i spelets andra del som består av en ”interaktiv kokbok”. Ja, interaktiv i den meningen att du klickar på det receptet du vill läsa. Annars är det en vanlig kokbok, rakt av. Många av de olika sorters rätter som finns här ser dock, uppriktigt sagt, väldigt läckra ut. Frukostburriton med bönor, avocado, körsbärstomater, torkad röd chili, cheddarost och gräddfil får munnen att vattna behagligt. Jag bestämmer mig för att spontanbaka rulltårtan ”Easy Jammy Pudding”. Mest för att receptet var det enklaste jag kunde hitta.

55 gram strösocker, 55 gram mjöl, två teskedar bakpulver, en nypa havssalt, två ägg, fem teskedar sylt och floursocker att toppa med. Mixa ihop allt (förutom sylten och floursockret), häll i en fettad plåtform och tryck in ugnen sex minuter på 180 grader celsius. Sagt och gjort, efter sex minuter rycker jag ut grunden till mitt bakverk, sugen som in i bomben, och vänder på plåten. Slafs! Smeten var uppenbarligen inte färdig, för den ligger nu i lös form över hela bagarbänken. Jag ser tre alternativa anledningar framför mig. Ett: Min ugn fungerar inte korrekt. Två: Jamie Oliver snackar bullshit. Tre: Jag förtjänade verkligen inte ens ett godkänt i Hemkunskap.

Snopen och fortfarande hungrig flyr jag tillbaka in i 3D-köket för att skapa mitt egna, lilla recept. För bullshit-Jamie tycker att man ska vara kreativ och freestyla. Så jag blandar banan, ägg, citronjuice, mjöl, peppar (alla i valfri mängd) och blandar ihop med stavmixern. Sen kokar jag rubbet i en halvliter ketchup. Voilá! Anusröran ser dagens ljus för första gången. Skulle du mot all förmundan och allt sunt förnuft köpa What’s Cooking with Jamie Oliver till ditt Nintendo DS, och är sugen på Anusröran, är det möjligt att dela med sig av recept över Wi-Fi. Be my guest.

Kontentan blir till slut, att till skillnad från mat är What’s Cooking with Jamie Oliver så långt ifrån livsviktigt man kan komma. Mitt tips är att du köper dig en vanlig, fysisk kokbok istället.


Jamie Oliver. Ännu ett bevis på att verkligheten är bättre än TV-spel när det kommer till kritan.

Dessa norskar

I Norge dansar man även som påtända hippies från 60-talet. Tyvärr. Ville bara säga det.

Trondheim

Tog oss en sväng till grannlandet en grann junihelg. I Trondheim bor man i fallfärdiga lador på vattnet. Charmigt.

Tre dagar

Tre dagar kvar i saltgruvan, sen lägger jag ifrån mig grovhandskarna för ett tag. Nu har jag drängat likt en torpare på åkern i ett halvår, ge eller ta, med nummerupplysningen. Mitt första riktiga fulltidsjobb. Om tre dagar drar denna proletär vidare för att aldrig se sig över axeln.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns otroligt skönt.

Men erfarenheten har varit nyttig. Pengarna har såklart varit nyttiga. Den egna lägenheten som pengarna har finansierat har varit nyttig. Det tackar jag för, i synnerhet i dessa knapra tider. Det finns människor som har det värre än att knega på en nummerupplysning, om man säger så. Innan jag ger mig av tänkte jag dela med mig av några minnesvärda stunder från tiden som gått.

Jobbar man med service över telefon får man räkna med sin del bisarra, obekväma och jobbiga samtal med fylltrattar, psykfall och diverse snuskguppar. Särskilt tack vill jag rikta till den äldre herre som tyckte att jag "lät gullig", och vänligt informerade mig att han skulle gå och tillfredställa sig själv efter samtalet.

Eller ungen som ilsket viskade "bajskorv" i mitt öra, bestämt och utan pardon, för att sedan lägga på. Kvar satt jag. Paff. Naken. Exposed.

Busringningar avärjer man annars oftast ganska effektivt när man sakligt informerar om hur svindyrt det är att ringa till nummerupplysningen. Då blir det tyst ganska omgående. Men den här killen var hänsynslös. Iskall och beräknande. Han hade en plan. Han visste antagligen redan vad det skulle kosta honom, och vad han skulle få tillbaka i form av vetskapen att någon - jag i det här fallet - satt och kände sig ohjälpligt ägd. Lätt värt det, tydligen. Balansgången mellan briljans och mental ohälsa är ibland hårfin.

Det finns fler exempel som mina kollegor har råkat ut för. "Vaxduks-mannen" som vid upprepade tillfällen har försökt att få kvinnliga nummerupplysare att säga ordet "vaxduk" av oklar anledning. Någon sorts fetisch, får vi anta. Eller tokpackan som ringer och vill ha nummer till samtliga församlingar i Sverige. Och det är ju några stycken. Jag pratade med henne i över en halvtimma innan hon gav sig. En blygsam kostnad på 530 kronor, i runda slängar. Som sagt: lätt värt det.

För övrigt kommer jag inte att sakna min jobbdator. Den är antagligen köpt på Röda Korset där en gulnad tjockskärm (som kräver terminalglasögon för att ens huvud inte ska implodera) hemmahörande i 90-talets Balticum ingick i priset. Jag får kämpa mot impulserna att kasta ut den genom fönstret ner på Rådhusgatan dagligen. Öppnar jag fler än två fönster i webbläsaren riskerar den att brinna upp. Men nu lämnar jag alltså över mitt skrivbord och Pentium II:a till någon annan lyckligt lottad.

Det är dock inte enbart med euforisk glädje jag hoppar av tåget. De nördiga konversationerna med Teknik-Krille och Mica-Nicklas med sina pantburkar har varit två sköna inslag i jobblunken. All lycka till er.

Början rimmar på Örjan

En dagbok, en journal, en logg - en digital slaskhink där en tankfull, ung herre lyfter på locket och öser både nonsens och substans över hela skiten. En blogg. Du kallar den vad du vill.

Jag tänkte först koda ihop en hemsida komplett med superunik och dunderfräsch design, egen .se-adress och tillhörande webbshop där potentiella fans kunde köpa t-tröjor och färgglada kaffemuggar. Men då kom jag på att jag helt saknar programmeringskunskaper trots en ganska nördig läggning, så det fick bli en identitetslös blogspot-sida med standardmallar gjorda av någon som heter Josh. Det får duga för tillfället.

Jag heter Daniel och har lagt 21 år bakom mig. En ringa ålder, men fenomenet att skriva av sig på internet är inget nytt för mig. Men det har varit under andra förhållanden, andra premisser. Jag hade en gång en blogg på webbsidan Gamereactor, där jag frilansade som speljournalist. Nu är jag inte speljournalist längre. Ännu längre bakåt i tiden skildrade jag mitt år som utbytesstudent i USA i en resedagbok. Och det är jag sannerligen inte heller, längre.

Så vad är jag? Det tänkte jag vi skulle klura ut under resan.

Det här lär bli något annorlunda från förut. Något som inte är knutet till ett speciellt tema eller område. Men jag kan inte lova att den blir helt fri från vare sig digital kvalitetsunderhållning eller resor. Faktum är att det lär bli mycket av den senare varan under de närmsta veckorna, eftersom jag tar mitt pick och pack (inklusive en söt flickvän) till USA om tio dagar.

Det jag vet är mitt liv är inne i en viktig brytpunkt just nu, då jag snart ska lämna mitt första riktiga fulltidsjobb och min hemstad bakom mig. Skrämmande.

Vi får se vart det bär av. Och med det sagt vill jag hälsa er som läser välkomna. Känn er som hemma.