Stranden i Ludington.
Om början av resan gick i storstädernas tecken, så avrundades den definitivt med motsatsen. Med en hyrd, röd Chevy åkte vi vår sista helg på amerikansk mark ut i den michiganska obygden vid Lake Michigan, på delstatens västra sida, tre och en halv timme från Detroit.
Målet hette Ludington och stället är känt för ett: sin fyr, och två: sina sandduner och fina stränder. Och vi bestämde oss för att smaka på naturen ordentligt genom att tälta. Så med ett lånat tvåmannatält, en luftmaddrass, sovsäckar och kuddar kissade vi ut vårt lilla revir för 22 dollar natten på campingplatsen Cartier Park. Vi kom till campingen sent på fredagskvällen (dagen hade spenderats på nöjes- och vattenparken Michigan’s Adventure, mer om det en annan gång), men trots totalt mörker och trots avsaknad av vildmarks- och rigga-tält-kunskaper var boningen up n’ going på mindre än en kvart.
Trevliga grannar hade vi också. På ena sidan i alla fall. De bjöd oss på bratwurst med bröd vid deras lägereld. Så vi stannade uppe en stund och pratade med denna trio amerikaner som var i trakterna för någon sorts kubbturnering (eller tja, inte kubb då, men något liknande, kommer bara inte ihåg namnet) nästkommande dag. Man har olika intressen...
På andra sidan var det dock rödnackar/huliganer/grottmänn som härjade och förde oljud långt in på natta när hederligt, borstat folk försökte sova. Rapar, skrik och genomträngande skratt i olika tonarter slutade inte förrän det började regna omkring tre på morgonen. Då tog ihärdigt smatter mot tältduken över istället.
Och regnet, det höll i sig.
Vi låg och tryckte i tältet fram till sen eftermiddag nästkommande dag. Deppade. Men just när vi trodde att hela campingturen skulle regna bort så klarnade det. En sak ska man ha klart för sig när man semestrar i Michigan: vädret skiftar ständigt, och snabbt. Innan det mörknade begav vi oss ut till den berömda fyren och knäppte några kort.
Kvällen blev precis som man vill att en kväll ute i det vilda ska vara. Stjärnklar, varm och behaglig. Vi lyckades (efter ungefär en halvtimmes försök) få fjutt på en alldeles egen lägereld, där vi gjorde våra alldeles egna, underbart smaskiga s’mores. S’mores består av tre ingredienser. Kex, choklad och marshmellows uppvärmda över öppen eld. Chokladen går ovanpå den ena kexhalvan, sedan går den varma marshmellowsen mellan chokladen och den andra kexhalvan.
Jag och Johanna satt vid elden inpå småtimmarna. Mös och pratade. Andra utspridda lägereldar kastade varma, trygga sken runt omkring oss, så yxmördare kändes ganska avlägsna. Sneglade bort mot kyrkogården som låg bakom staketet ett stenkast bort. Tänkte och spekulerade kring spöken och oknytt. Campingidyll nummero uno.
Det klara vädret höll i sig till nästa dag, så vi bestämde oss för att ta bilen ut till sanddynerna och stranden. Jag vet att Michigan emellanåt kan bjuda på underskön natur, men DETTA hade jag inte förväntat mig. Stranden sträckte sig långt, långt bort, och bortsett från en far med sin dotter var vi ensamma med sandkorna mellan tårna. Fridfullt och otroligt vackert.
Sen tog vi vårt pick och pack, tackade och bockade för den fina helgen, och begav oss tillbaka österut igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar