Tre dagar

Tre dagar kvar i saltgruvan, sen lägger jag ifrån mig grovhandskarna för ett tag. Nu har jag drängat likt en torpare på åkern i ett halvår, ge eller ta, med nummerupplysningen. Mitt första riktiga fulltidsjobb. Om tre dagar drar denna proletär vidare för att aldrig se sig över axeln.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns otroligt skönt.

Men erfarenheten har varit nyttig. Pengarna har såklart varit nyttiga. Den egna lägenheten som pengarna har finansierat har varit nyttig. Det tackar jag för, i synnerhet i dessa knapra tider. Det finns människor som har det värre än att knega på en nummerupplysning, om man säger så. Innan jag ger mig av tänkte jag dela med mig av några minnesvärda stunder från tiden som gått.

Jobbar man med service över telefon får man räkna med sin del bisarra, obekväma och jobbiga samtal med fylltrattar, psykfall och diverse snuskguppar. Särskilt tack vill jag rikta till den äldre herre som tyckte att jag "lät gullig", och vänligt informerade mig att han skulle gå och tillfredställa sig själv efter samtalet.

Eller ungen som ilsket viskade "bajskorv" i mitt öra, bestämt och utan pardon, för att sedan lägga på. Kvar satt jag. Paff. Naken. Exposed.

Busringningar avärjer man annars oftast ganska effektivt när man sakligt informerar om hur svindyrt det är att ringa till nummerupplysningen. Då blir det tyst ganska omgående. Men den här killen var hänsynslös. Iskall och beräknande. Han hade en plan. Han visste antagligen redan vad det skulle kosta honom, och vad han skulle få tillbaka i form av vetskapen att någon - jag i det här fallet - satt och kände sig ohjälpligt ägd. Lätt värt det, tydligen. Balansgången mellan briljans och mental ohälsa är ibland hårfin.

Det finns fler exempel som mina kollegor har råkat ut för. "Vaxduks-mannen" som vid upprepade tillfällen har försökt att få kvinnliga nummerupplysare att säga ordet "vaxduk" av oklar anledning. Någon sorts fetisch, får vi anta. Eller tokpackan som ringer och vill ha nummer till samtliga församlingar i Sverige. Och det är ju några stycken. Jag pratade med henne i över en halvtimma innan hon gav sig. En blygsam kostnad på 530 kronor, i runda slängar. Som sagt: lätt värt det.

För övrigt kommer jag inte att sakna min jobbdator. Den är antagligen köpt på Röda Korset där en gulnad tjockskärm (som kräver terminalglasögon för att ens huvud inte ska implodera) hemmahörande i 90-talets Balticum ingick i priset. Jag får kämpa mot impulserna att kasta ut den genom fönstret ner på Rådhusgatan dagligen. Öppnar jag fler än två fönster i webbläsaren riskerar den att brinna upp. Men nu lämnar jag alltså över mitt skrivbord och Pentium II:a till någon annan lyckligt lottad.

Det är dock inte enbart med euforisk glädje jag hoppar av tåget. De nördiga konversationerna med Teknik-Krille och Mica-Nicklas med sina pantburkar har varit två sköna inslag i jobblunken. All lycka till er.