Liten tjej, stort träd.
När jag lämnade er förra gången så hade jag redogjort för fredagen och lördagen här. Det naturliga blir då för mig att berätta om söndagen nu. Och det ska jag göra.
Jag tror att jag aldrig har cyklat så långt i ett kör som vi gjorde i söndags. Vi plockade upp våra hyrcyklar ett par kvarter från Fisherman’s Wharf. Riktigt bekväma åk med stora sadlar och lätta att trampa. Bra det, för den kommande turen skulle visa sig bli nog utmanande ändå. Hade jag haft min egen cykel som jag köpte av grannen mitt emot för 200 spänn, med vint bakhjul, en sadel som sitter som en stringtrosa och obefintliga bromsar hade jag antagligen varit på väg hem i en kista just nu.
Vi satte iväg längs med vattnet mot vårt första delmål; Golden Gate-bron. En ganska komfortabel sträcka med endast en stigning mot slutet som fick det att bränna i låren bara en aning. Den berömda dimman hade svept in över vattnet och invaderade aggressivt den röda stålkonstruktionen. När vi startade var himlen klarblå, men nu täcktes den plötsligt av kall, grå fukt. Jag hade uppenbarligen överskattat det kaliforniska vädret – jag hade bara en kortärmad tröja och shorts på mig – medan Johanna var lite mer förutsägande som hade satt på sig en huvtröja.
Så cyklade vi över bron.
På andra sidan lättade dimman nästan med detsamma, solen sken återigen och det var nästan enbart nedförsbacke hela vägen till Sausolito. Skönt. Väl framme parkerade vi cyklarna, vandrade runt i den lilla staden, tittade oss omkring, åt lunch och sedan, efter en timme ungefär, fortsatte vi vår utflykt. För Sausolito var inte slutmålet, o nej. Vi skulle vidare mot Muir Woods. Och nu började utmaningen på allvar.
Efter att ha cyklat förbi stadens omtalade husbåtarna började det ganska snart gå uppför. Och uppför. Och uppför tills låren skrek efter nåd. Vi gav ingen nåd. För vi fortsatte uppför. När vi nådde toppen så var det återigen dimma. Den rusade ganska dramatiskt tillsammans med vinden. Sen började vi vår resa nedåt mot skogen. Betydligt roligare än att trampa i motlut. Nu åkte vi och våra cyklar nästan lika snabbt som bilarna vi delade väg med.
Så var vi äntligen framme. Muir Woods, känd för sina enorma Redwood-träd. Här stannade vi i ungefär två timmar och beundrade den fantastiska naturen. Så värt allt trampande. Det är svårt att beskriva den med ord. Overklig och trolsk är nog det närmaste jag kan komma. Men det måste upplevas på plats.
Efter lika mycket uppför, uppför, uppför som förut, och bra nog även lika mycket nedför, så var vi framme i Sausolito igen. Därifrån tog vi med oss våra kära cyklar på färjan tillbaka mot San Francisco. Även resan tillbaka bjöd på ett fantastiskt sceneri då man från vattnet verkligen kunde se hur dimman välde över kullarna på ett alldeles unikt sätt. Vi åkte förbi Alcatraz för att till slut gå i land vid Pier 1.
Sammanlagt så hade vi cyklat och gått över 40 kilometer.
Sen åt vi på Burgermeister.
För det var vi värda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar