USA-dagboken V: The Midwest

Ett ypperligt ställe i Ann Arbor att införskaffa blaskig, amerikansk öl samt tilltugg.

San Franciscos backiga gator ligger nu bakom oss. Hela västkusten för den delen. Nu är det the Midwest som gäller. Chicago - vi börjar där.

Vårt flygplan lyfte kring midnatt från San Francisco, tisdag/onsdag förra veckan. En flygning på fyra timmar, ge eller ta några minuter, plus en tidskillnad på plus två timmar gjorde att vi anlände omkring sex på morgonen i Chicago. Tog tåget från flygplatsen in mot de centrala delarna där vårt hotell låg. Travelodge. Ganska sunkigt ställe än en gång. Men billigt, centralt och funktionellt. Än en gång. Det är så vi prioriterar.

Vi som var vana vid ganska ljummet väder från San Francisco, med sin nedkylande dimma som gjorde att det aldrig var över 21 grader celsius, inte sällan lägre än så, fick en smärre värmechock när Illinois tunga, fuktiga sommarvärme plötsligt slog till. Hett, svettigt, klibbigt. Skönt. Riktig sommar. Perfekt för att svalka av sig med ett stort glas isté (som vi gjorde vid Chicagos kanalpromenad), eller ett ännu större glas jordgubbslemonad (som vi också gjorde, lite senare, vid Chicagos version av The Cheesecake Factory). Och ja, som ni förstår är The Cheesecake Factory tjockt med smarra. Tvång på att besöka det när tillfälle ges.

Steve, som var Johannas värdpappa när det begav sig, mötte upp oss i Chicago tillsammans med hans vän Jeremy. Vi promenerade längs med The Magnificent Mile (jag ville mest ta bilder medan Johanna genast sprang in på Tiffany med något glittrande i ögonen), kollade på VM-fotboll i en sportbar (vi missade inte en match trots att vi var och är på resande fot), besökte Navy Pier när det mörknade, beundrade Chicagos imponerande skyline by night, åt äkta Chicago-pizza och tog oss ett par sällskapliga förfriskningar. Drygt två dagar stannade vi i stan. Häftigt ställe tillika klassisk, amerikansk storstad. Så nu har vi varit nära både där Al Capone verkade – Chicago – och satt i fängelse, Alcatraz.

Efter en intensiv vistelse i Blackhawks-land vankades det bilresa hela vägen till Ann Arbor i Michigan, som ligger strax utanför Detroit. Här ligger det högt aktade University of Michigan, som har 120,000 fans på läktaren varje match när deras amerikanska fotbollslag spelar. Härifrån härstammar även det legendariska loppet The Naked Mile. Och så studerar min käre vän Tony här. Som vi faktiskt sov över hos inatt.

Han bor alldeles vid campuset, så jag och Johanna kraschade i ett ledigt rum efter en lång natt tillsammans med gamla kompisar från High School-tiden. Trevor, Viktor och deras kompis David kom över. Bud light, chips och TV-spel. Verkligen hur trevligt som helst. Trevor återberättade en historia som tydligen blivit legendarisk i Livonia-området, om när jag under en fotbollsmatch olyckligt nog lyckades skicka en snubbe till sjukhus, genom att skjuta en frispark rakt i nyllet på honom. Sträckt vist. Klockren träff. Han var helt borta. Låg på marken och pratade goja. Ambulansen kom. Sen såg vi inget mer av honom. Blotta minnet fick oss att flabba tills magmusklerna brände.

Lade oss omkring halv fem på morgonen, efter att ha avrundat tillställningen med en underbar skapelse gjord av pepperoni, tomatsås och massvis med ljuvlig ost från det lokala, nattöppna pizzahaket.

Just nu stannar vi hos Johannas värdföräldrar Steve och Mimi, och hon är naturligtvis jätteglad över att se dem. Jag har också träffat mina amerikanska familjemedlemmar. Monica, Carl, deras son Brian och hans fru Cheryl, deras barn Kyle och Carlee. Underbart att se dem igen. Verkligen något alldeles speciellt, särskilt eftersom det var tre år sedan senast.

Det finns så mycket att skriva om. Det är fantastiskt kul att vara tillbaka i USA. Men det här får duga för tillfället. Vi hörs igen om ett par dagar.

USA-dagboken IV: Mot Redwoodskogen!

Liten tjej, stort träd.

När jag lämnade er förra gången så hade jag redogjort för fredagen och lördagen här. Det naturliga blir då för mig att berätta om söndagen nu. Och det ska jag göra.

Jag tror att jag aldrig har cyklat så långt i ett kör som vi gjorde i söndags. Vi plockade upp våra hyrcyklar ett par kvarter från Fisherman’s Wharf. Riktigt bekväma åk med stora sadlar och lätta att trampa. Bra det, för den kommande turen skulle visa sig bli nog utmanande ändå. Hade jag haft min egen cykel som jag köpte av grannen mitt emot för 200 spänn, med vint bakhjul, en sadel som sitter som en stringtrosa och obefintliga bromsar hade jag antagligen varit på väg hem i en kista just nu.

Vi satte iväg längs med vattnet mot vårt första delmål; Golden Gate-bron. En ganska komfortabel sträcka med endast en stigning mot slutet som fick det att bränna i låren bara en aning. Den berömda dimman hade svept in över vattnet och invaderade aggressivt den röda stålkonstruktionen. När vi startade var himlen klarblå, men nu täcktes den plötsligt av kall, grå fukt. Jag hade uppenbarligen överskattat det kaliforniska vädret – jag hade bara en kortärmad tröja och shorts på mig – medan Johanna var lite mer förutsägande som hade satt på sig en huvtröja.

Så cyklade vi över bron.

På andra sidan lättade dimman nästan med detsamma, solen sken återigen och det var nästan enbart nedförsbacke hela vägen till Sausolito. Skönt. Väl framme parkerade vi cyklarna, vandrade runt i den lilla staden, tittade oss omkring, åt lunch och sedan, efter en timme ungefär, fortsatte vi vår utflykt. För Sausolito var inte slutmålet, o nej. Vi skulle vidare mot Muir Woods. Och nu började utmaningen på allvar.

Efter att ha cyklat förbi stadens omtalade husbåtarna började det ganska snart gå uppför. Och uppför. Och uppför tills låren skrek efter nåd. Vi gav ingen nåd. För vi fortsatte uppför. När vi nådde toppen så var det återigen dimma. Den rusade ganska dramatiskt tillsammans med vinden. Sen började vi vår resa nedåt mot skogen. Betydligt roligare än att trampa i motlut. Nu åkte vi och våra cyklar nästan lika snabbt som bilarna vi delade väg med.

Så var vi äntligen framme. Muir Woods, känd för sina enorma Redwood-träd. Här stannade vi i ungefär två timmar och beundrade den fantastiska naturen. Så värt allt trampande. Det är svårt att beskriva den med ord. Overklig och trolsk är nog det närmaste jag kan komma. Men det måste upplevas på plats.

Efter lika mycket uppför, uppför, uppför som förut, och bra nog även lika mycket nedför, så var vi framme i Sausolito igen. Därifrån tog vi med oss våra kära cyklar på färjan tillbaka mot San Francisco. Även resan tillbaka bjöd på ett fantastiskt sceneri då man från vattnet verkligen kunde se hur dimman välde över kullarna på ett alldeles unikt sätt. Vi åkte förbi Alcatraz för att till slut gå i land vid Pier 1.

Sammanlagt så hade vi cyklat och gått över 40 kilometer.

Sen åt vi på Burgermeister.

För det var vi värda.

USA-dagboken III: Vi har gått, långt

Sexig man med Alcatraz i bakgrunden.

Vi har nu varit här i San Francisco i fyra nätter, fem dagar. Det är dagen efter den 4:e juli, Independence Day, USA:s nationaldag. Vi sov igenom fyrverkerierna som satte igång omkring halv tio nere vid hamnen. Konstigt, kanske ni tycker, att missa ett sådant spektakel när man har chansen att delta. Men hade ni haft våra vader och lår och huvuden, så skulle ni förstå. För igår cyklade och gick vi över fyra mil. Men en sak i taget.

I fredags så var det promenaddag. Promenaddag och biokväll. Promenaden började vid hotellet som ligger alldeles intill China Town-porten. Och innan jag fortsätter prata om promenaden så ska jag berätta lite om hotellet. Det drivs av kineser och ligger som sagt alldeles intill portalen till Amerikas största, kinesiska bosättning. Bara ett par kvarter från stadens hjärta Union Square och cirka 20, 25 minuters rask gång till de kända pirarna med sina sjölejon och shoppingstråk. Mycket bra läge, för ett mycket överkomligt pris. 65 dollar natten. Som hittat.

Men då får man även rum med en skum, lite unken lukt och fönster tunna som papper, så att man under nätterna kan höra sirener, bråk och luffare som pratar med sig själva, som om man vore där, nere på gatan. Hade det inte varit för att vi använder så mycket energi under dagarna hade det nog varit svårt att somna utan öronproppar eller ett stycke redigt, kokt stryk.

Promenaden var det, ja. Vi vandrade från hotellet och ner till Pier 39 med alla sina butiker och Fisherman's Wharf. Sedan gick vi längs vattnet i riktning mot Palace of Fine Arts, en imponerande och majestätisk byggnad i romersk stil. På vägen beskådade vi drömmande alla otroligt fina hus med stora fönster och skyhögt i tak. Efter att ha suttit ner en stund fortsatte vi upp och ner för Pacific Heights böljande gator, förbi University of California och sedan skar vi igenom den östra kanten av Golden Gate-parken, där vi slutligen satte oss ner på en bänk och avnjöt fem äldre herrars rytmiska trumspel i solskenet.

Det är ganska långt, det. Så det var med ömmande fötter vi fortsatte vår vandring genom Haight-Ashbury. En klassisk stadsdel som hade sin prime-time när hippierörelsen var som starkast i slutet av 60-talet. Flummarandan lever kvar än idag, och vi stötte på allsköns livsnjutare vid nästan varenda gathörn.

Strax efter så sade fötterna stopp. Vi hoppade istället på närmaste elbuss som tog oss tillbaka mot de centrala delarna av stan. Där belönade vi oss själva med en middag som bestod av quesadillas och cheesecakes på berömda The Cheesecake Factory, uppe på Macy's tak. Vi avslutade kvällen med ett biobesök, och såg Eclipse på gigantoskärm modell über. En helt okej film, särskilt i jämförelse med den ganska ruttna föregångaren New Moon.

Sen sov vi som stockar.

Tills vi i lördags klev upp i ottan för att kolla på Tyskland-Argentina. Tog en rapp promenad till Pier 39 där vi åt frukost på en sportbar medan vi kollade på matchen. Glädjen var stor när der Mannschaft fullständigt krossade argentinarna. Efter slutsignalen joggade vi tillbaka längs med vattnet, förbi Transamerica Building och tillbaka till hotellet. En lagom morgonrunda på ungefär 25 blygsamma minuter.

Resten av dagen gick i shoppingens tecken. Eller ja, det blev mycket fönstershopping och ganska lite verklig shopping, men jag blev i alla fall en stickad tröja rikare och Johanna införskaffade en hoodie och en söt, blå klänning.

Och igår cyklade vi över Golden Gate-bron, till Sausolito och vidare mot Muir Woods. Men mer om det i nästa inlägg.

USA-dagboken II: Världens godaste hamburgare

Jag berättade inte allt i det första inlägget. Eller ja – jag kan aldrig berätta allt – utan bloggen är naturligtvis en kort sammanfattning om vad som händer, men jag hoppade över en händelse av största vikt.

Jetlaggad och tröttare än någonsin (mycket tjat hittills om trötthet, jag vet) hann vi ändå med en sväng på stan för att äta en bit mat. Innan vår resa hade jag scoutat lite hamburgerhak. Burgermeister heter ett av dom, och ligger på Columbus Avenue alldeles vid Sankt Peter-kyrkan, ett stenkast från landmärket Coit Tower.

Herre min Gud, säger jag bara. Jesus Kristus! Mama Mia! Chuck Norris!

Vilka burgare alltså. Perfekt mediumstekt nötkött mellan två saftiga bröd, magisk BBQ-sås, cheddarost, bacon och lökringar. Serverades med otroligt goda, skruvade chili fries toppad med finhackad rödlök, samt sallad, tomat och saltgurka på sidan. Munngasm.

Godare hamburgare har jag aldrig ätit. Och jag har ätit ganska många.

Burgermeister, jag älskar er.

USA-dagboken I: Så är vi igång

Ett enormt fönster med utsikt över Hötorget.

Allt började med en tidig tågresa ner till vår huvudstad i onsdags. Eller ja, allt rullade egentligen igång under tisdagen, då vi bar flyttlådor hela dagen, monterade ner en enorm bokhylla, kånkade ut en soffa och gjorde allt vad en flytt innebär. Ni som har flyttat själva vet att det är en del att stå i. Det är betydligt roligare att flytta in än att flytta ut, och nu tillbes husgudarna Chuck Norris och Darth Vader för att vi ska lyckas hitta något att flytta in i nere i Stockholm, om sisådär en och en halv månad när denna resa är över.

Efter lite hederligt kroppsarbete följde en grillad mastodontmiddag hos mina föräldrar. Och sen packning. Jag och Johanna var inte i säng förrän vid halv två-snåret, vilket kanske inte var det mest optimala då vi var tvungna att studsa upp tre timmar senare igen för att åka till tågstationen.

11:00 på förmiddagen var vi framme i Stockholm. En heldag att spendera innan resan skulle fortsätta, så efter att vi lämnat bagaget på vårt hotel Rica vid Hötorget begav vi oss ut. Vi hade planerat att bevandra Söders höjder, gå till Vasamuseet och kanske göra något annorlunda, bara för att komma ur den sedvanliga Drottninggatan/Gamla Stan-lunken. Men ganska omgående släpptes alla krav. Tröttheten slog till. Vår vandring styrdes istället mot Skeppsholmen, förbi restaurangbåten Af Chapman och till en träbänk där vi hade utsikt över Stockholms slott på vår högra sida, Djurgården och Gröna lund till vänster och Södermalm rakt föröver. Solen stekte och varma vindar fläktade skönt.

Vi lade oss ner och bara var. Det var näst intill perfekt. Hade det inte varit för en snubbe som rockade galonisar och en tämligen högljudd högtryckstvätt i bakgrunden hade det var just det. Perfekt.

En välbehövlig och lång vilostund senare, samt en microvärmd, smaklös och onödigt dyr kycklingburrito till middag på Taco Bar i Gamla Stan, och vi var tillbaka på hotellet. Ett hotell som snällt nog uppgraderat vårt boende eftersom vårt tänkta rum inte var färdigt när vi skulle checka in. Istället fick vi en takvåning med ett enormt fönster som vätte mot Hötorget. Mysiga kultserien Twin Peaks fick vagga oss till söms.

04:40 morgonen därpå väcktes vi med en frukost till rummet. En dusch senare och vi var redo att åka till Arlanda för att hoppa på planet mot San Francisco. En lång resa, men i sällskap med Johanna och boken Patient 67, förlagan till DiCaprio-rullen Shutter Island, flög ändå timmarna förbi på mer än ett sätt. Hann läsa nästan 300 sidor av boken. Mörk, ruggig, spännande. Smart om människans mentala ohälsa och med ett välavägt tempo.

Duns. Så landade vi på Kalifornisk mark. Tredje gången för mig, första gången för min hjärtevän. Jag ser fram emot att visa henne de delar av San Francisco jag känner till, och upptäcka nya saker tillsammans. Och om tiden här tänkte jag försöka blogga minst en gång om dagen. Kanske inte så långa inlägg, men så ni där hemma iallafall får en liten inblick i vad vi sysslar med. Om 40 minuter serveras frukost, och senare bär det av mot The Cheesecake Factory och Fisherman’s Wharf. Vi hörs.