Svärmorsdrömmen

Kolla bara på honom. Kolla! Mitt inne i en läspning och allt. En sann svärmorsdröm. Bra matlagnings-TV gör han också. Mys i sin renaste form, den där Oliver. Även hans nya show, "Jamies Amerika", gillar jag. Ett av mina favoritprogram just nu. Smaskigt krubb blandat med intressanta människoöden. Bra grejer.

Under min tid som spelskribent var ett av mina första textuppdrag att recensera Jamie Olivers alldeles egna spel till Nintendos bärbara konsol DS. Det var inte alls lika bra. Här är texten.

Laga mat. Det finns få aktiviteter som är så essentiella för människan. Utan mat dör vi. Utan riktigt god mat, blir livet ofantligt mycket tråkigare. För vad vore livet egentligen, utan en bit lagom stekt kött, friterad potatis och en greksallad med extra mycket fetaost? Jo, just det - tråkigt. Tråkigt, tråkigt, tråkigt och allmänt värdelöst.

Själv är jag rätt så oduglig i köket. Mina kunskaper sträcker sig inte mycket längre än till att koka pasta, fixa en snabb pytt-i-panna och göra i ordning varma mackor. Under högstadietiden hade jag ett svagt godkänt i världens egentligen lättaste ämne. Hemkunskap. Jag vet inte, men misstänker att det bottnar sig i min och en klasskamrats köttgryta som efter noggranna förberedelser till slut smakade billig cigarr. En sönderbränd kastrull och en cigarrgryta av högsta rang blev alltså resultatet, som vi sedan sålde till Nordkorea som biokemiskt vapen. Rena, rama cellgiftet. Fröken var nog ganska snäll ändå som gav mig godkänt...

Det är alltså med dubbel tvekan jag matar min lilla dubbelskärmade vän med What’s Cooking with Jamie Oliver. Dels för att jag är en högst medioker kock, och dels för att ett spel signerat Jamie Oliver kanske inte står högst på min spontana vill-spela-lista, mitt i en stark spelhöst. Men likväl en bra chans att kanske lära sig något nytt. För vem om inte tantfavoriten Jamie Oliver passar bättre att lära ut en odugling inom matlagningens ädla konst?

Flashiga närbilder på mys-Jamie och läckra maträtter attackerar mitt nylle. Blir genast lite hungrig (på maträtterna). ”Good morning, let’s have some breakfast!” säger Jamie inifrån en burk. Ljudkvalitén är inget att hurra för, märker jag direkt både på den intetsägande musiken och burk-Jamie. Klockan är bara strax över midnatt, så jag känner inte för frukost (spelet använder sig av din konsols klocka, och mästerkocken själv tycker att 00:17 är en lagom tid för lite frulle).

Hoppar istället vidare till utmaningsläget. Startar en utmaning där jag i ett 3D-kök ska laga blåbärpankakor på sju minuter blankt. Med heta features som Hälla Mjölk i Plastbunken, Tillsätt Mjöl och Ägg och Vispa med Träsleven tröttnar jag ganska snabbt. Är det här någon sorts matlagningssimulator? Vem vill laga mat i ett spel? Vem vill laga mat man sedan inte får äta (inte jag, men jag måste)? Frågorna är oändliga, svaret är detsamma: What’s Cooking with Jamie Oliver är totalt meningslöst som spel.

Jag tänkte först att det kanske skulle vara några käckt ihopsatta minispel med matlagning som tema. Typ, Wario Ware fast med hoppande gurkor och brittisk accent. Eller nåt. Alldeles för högt ställda förväntningar visar det sig, för istället kastas jag bokstavligen in i en diskbänksrealism tråkigare än en söndag med ingenting att göra.

Kikar vidare i spelets andra del som består av en ”interaktiv kokbok”. Ja, interaktiv i den meningen att du klickar på det receptet du vill läsa. Annars är det en vanlig kokbok, rakt av. Många av de olika sorters rätter som finns här ser dock, uppriktigt sagt, väldigt läckra ut. Frukostburriton med bönor, avocado, körsbärstomater, torkad röd chili, cheddarost och gräddfil får munnen att vattna behagligt. Jag bestämmer mig för att spontanbaka rulltårtan ”Easy Jammy Pudding”. Mest för att receptet var det enklaste jag kunde hitta.

55 gram strösocker, 55 gram mjöl, två teskedar bakpulver, en nypa havssalt, två ägg, fem teskedar sylt och floursocker att toppa med. Mixa ihop allt (förutom sylten och floursockret), häll i en fettad plåtform och tryck in ugnen sex minuter på 180 grader celsius. Sagt och gjort, efter sex minuter rycker jag ut grunden till mitt bakverk, sugen som in i bomben, och vänder på plåten. Slafs! Smeten var uppenbarligen inte färdig, för den ligger nu i lös form över hela bagarbänken. Jag ser tre alternativa anledningar framför mig. Ett: Min ugn fungerar inte korrekt. Två: Jamie Oliver snackar bullshit. Tre: Jag förtjänade verkligen inte ens ett godkänt i Hemkunskap.

Snopen och fortfarande hungrig flyr jag tillbaka in i 3D-köket för att skapa mitt egna, lilla recept. För bullshit-Jamie tycker att man ska vara kreativ och freestyla. Så jag blandar banan, ägg, citronjuice, mjöl, peppar (alla i valfri mängd) och blandar ihop med stavmixern. Sen kokar jag rubbet i en halvliter ketchup. Voilá! Anusröran ser dagens ljus för första gången. Skulle du mot all förmundan och allt sunt förnuft köpa What’s Cooking with Jamie Oliver till ditt Nintendo DS, och är sugen på Anusröran, är det möjligt att dela med sig av recept över Wi-Fi. Be my guest.

Kontentan blir till slut, att till skillnad från mat är What’s Cooking with Jamie Oliver så långt ifrån livsviktigt man kan komma. Mitt tips är att du köper dig en vanlig, fysisk kokbok istället.


Jamie Oliver. Ännu ett bevis på att verkligheten är bättre än TV-spel när det kommer till kritan.

Dessa norskar

I Norge dansar man även som påtända hippies från 60-talet. Tyvärr. Ville bara säga det.

Trondheim

Tog oss en sväng till grannlandet en grann junihelg. I Trondheim bor man i fallfärdiga lador på vattnet. Charmigt.

Tre dagar

Tre dagar kvar i saltgruvan, sen lägger jag ifrån mig grovhandskarna för ett tag. Nu har jag drängat likt en torpare på åkern i ett halvår, ge eller ta, med nummerupplysningen. Mitt första riktiga fulltidsjobb. Om tre dagar drar denna proletär vidare för att aldrig se sig över axeln.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns otroligt skönt.

Men erfarenheten har varit nyttig. Pengarna har såklart varit nyttiga. Den egna lägenheten som pengarna har finansierat har varit nyttig. Det tackar jag för, i synnerhet i dessa knapra tider. Det finns människor som har det värre än att knega på en nummerupplysning, om man säger så. Innan jag ger mig av tänkte jag dela med mig av några minnesvärda stunder från tiden som gått.

Jobbar man med service över telefon får man räkna med sin del bisarra, obekväma och jobbiga samtal med fylltrattar, psykfall och diverse snuskguppar. Särskilt tack vill jag rikta till den äldre herre som tyckte att jag "lät gullig", och vänligt informerade mig att han skulle gå och tillfredställa sig själv efter samtalet.

Eller ungen som ilsket viskade "bajskorv" i mitt öra, bestämt och utan pardon, för att sedan lägga på. Kvar satt jag. Paff. Naken. Exposed.

Busringningar avärjer man annars oftast ganska effektivt när man sakligt informerar om hur svindyrt det är att ringa till nummerupplysningen. Då blir det tyst ganska omgående. Men den här killen var hänsynslös. Iskall och beräknande. Han hade en plan. Han visste antagligen redan vad det skulle kosta honom, och vad han skulle få tillbaka i form av vetskapen att någon - jag i det här fallet - satt och kände sig ohjälpligt ägd. Lätt värt det, tydligen. Balansgången mellan briljans och mental ohälsa är ibland hårfin.

Det finns fler exempel som mina kollegor har råkat ut för. "Vaxduks-mannen" som vid upprepade tillfällen har försökt att få kvinnliga nummerupplysare att säga ordet "vaxduk" av oklar anledning. Någon sorts fetisch, får vi anta. Eller tokpackan som ringer och vill ha nummer till samtliga församlingar i Sverige. Och det är ju några stycken. Jag pratade med henne i över en halvtimma innan hon gav sig. En blygsam kostnad på 530 kronor, i runda slängar. Som sagt: lätt värt det.

För övrigt kommer jag inte att sakna min jobbdator. Den är antagligen köpt på Röda Korset där en gulnad tjockskärm (som kräver terminalglasögon för att ens huvud inte ska implodera) hemmahörande i 90-talets Balticum ingick i priset. Jag får kämpa mot impulserna att kasta ut den genom fönstret ner på Rådhusgatan dagligen. Öppnar jag fler än två fönster i webbläsaren riskerar den att brinna upp. Men nu lämnar jag alltså över mitt skrivbord och Pentium II:a till någon annan lyckligt lottad.

Det är dock inte enbart med euforisk glädje jag hoppar av tåget. De nördiga konversationerna med Teknik-Krille och Mica-Nicklas med sina pantburkar har varit två sköna inslag i jobblunken. All lycka till er.

Början rimmar på Örjan

En dagbok, en journal, en logg - en digital slaskhink där en tankfull, ung herre lyfter på locket och öser både nonsens och substans över hela skiten. En blogg. Du kallar den vad du vill.

Jag tänkte först koda ihop en hemsida komplett med superunik och dunderfräsch design, egen .se-adress och tillhörande webbshop där potentiella fans kunde köpa t-tröjor och färgglada kaffemuggar. Men då kom jag på att jag helt saknar programmeringskunskaper trots en ganska nördig läggning, så det fick bli en identitetslös blogspot-sida med standardmallar gjorda av någon som heter Josh. Det får duga för tillfället.

Jag heter Daniel och har lagt 21 år bakom mig. En ringa ålder, men fenomenet att skriva av sig på internet är inget nytt för mig. Men det har varit under andra förhållanden, andra premisser. Jag hade en gång en blogg på webbsidan Gamereactor, där jag frilansade som speljournalist. Nu är jag inte speljournalist längre. Ännu längre bakåt i tiden skildrade jag mitt år som utbytesstudent i USA i en resedagbok. Och det är jag sannerligen inte heller, längre.

Så vad är jag? Det tänkte jag vi skulle klura ut under resan.

Det här lär bli något annorlunda från förut. Något som inte är knutet till ett speciellt tema eller område. Men jag kan inte lova att den blir helt fri från vare sig digital kvalitetsunderhållning eller resor. Faktum är att det lär bli mycket av den senare varan under de närmsta veckorna, eftersom jag tar mitt pick och pack (inklusive en söt flickvän) till USA om tio dagar.

Det jag vet är mitt liv är inne i en viktig brytpunkt just nu, då jag snart ska lämna mitt första riktiga fulltidsjobb och min hemstad bakom mig. Skrämmande.

Vi får se vart det bär av. Och med det sagt vill jag hälsa er som läser välkomna. Känn er som hemma.